despartio.blogg.se

2016-03-07
07:59:27

men vad tror du egentligen?

Hon sitter med en sur smak i munnen... och det verkar som det inte går in i huvudet på Frans allt hon lagt fram... de förstår helt enkelt inte varandra...eller så vill han helt enkelt inte förstå...åh vad hon känner sig frustrerad och arg och förbannad..och lägger sina känslor åt sidan för att inte starta upp en konflikt innan semestern...
 
Dagen innan förhöret var hon på helspänn...verkligen..och att de två då argumenterade och hon la skulden på honom...det kanske inte var så underligt..inte försvarbart..men definitivt inte underligt...hon lever på kanten av att få ett nervöst sammanbrott... och den jävla firman har ställt till all dramatik i hennes liv..och firman är ju lika med Frans...så det är ju han som får ta smällen...sen anser hon att hon är fullständigt korkad som gick in i detta..så hon är ju inte precis ansvarslös..
 
Hon tänker tillbaka på förhöret... hon skäligen misstänkt..för ett brott som kan ge fängelse... en polis kom och tog DNA test...va fan... hon som ägnat hela sitt liv åt andra... det där med Karma tror hon inte ett dugg på... så många gånger hon tänkt att hon ska göra andra illa som gjort henne illa...men aldrig gjort det för att hon tänkt att de får sitt straff... men inte fan dök det upp någon Karma inte...
2016-02-17
09:13:00

Handlingsförlamad... ambivalent och disträ

Hon känner den förbannade ångesten som ligger och kryper på insidan och vill skära sig ut på utsidan och ta stryptag på henne... hon hatar verkligen att ha det så här... vad ska hon göra... sist det var så här illa sökte hon hjälp via en KBT terapeut... men då gick det ju att reda ut allt... visserligen var det en lång resa... men denna gången går det inte att reda ut genom KBT strategier... ska hon bara låta tiden gå och se hur det blir...
 
Hon funderar på lösningar..ser framemot roliga händelser i livet därframme någonstans...skrattar åt hundarna manövrar och glädjs åt de små ögonblicken i vardagen som får henne att le..skratta..må bra... men ångesten kväver henne emellanåt på halva vägen.. det känns som hon blir straffad för att hitta glädjen i vardagen... verkligen... och ibland vågar hon inte...och då växer sig det svarta sig än större och äter upp henne på insidan... det äter på henne så att det syns på utsidan...
 
 
2016-02-16
16:20:33

Villkorligt frigiven mot Skäligen misstänkt

Aldrig får man vara riktigt glad... eller nu skiter jag i det här och lever mitt liv som om varje dag jag vaknar är den sista jag vandrar...så tänker hon mer och mer ofta nu...
 
Att gå omkring med en ständigt malande oro...en ständig förväntansångest är verkligen inte något hon unnar ens sin värsta ovän..men hon har ingen värsta ovän..hon har människor som hon tycker mindre om..oftast för att deras beteende inte stämmer överrens med hennes värderingar..eller att deras beteende har skadat henne på psykiskt eller ett fysiskt sätt..
 
Hon är säkert inte en idealmänniska..tvärtom..hon har både humör och beteende för sig som inte är så bra..men hon försöker faktiskt i sitt yttersta att inte skada andra människor med det.. och då blir det introvärt... med matmissbruk, sömnsvårigheter, ångest och oro..ett sorts självskadebeteende som hon dagligen försöker att kontrollera.
 
Hemma är det väl ok... i söndags blev han villkorligt frigiven.. fast hon känner ingen större skillnad på innan och efter, det som förvånar henne är att tiden han satt i fängelse känns så långt borta.
På jobb är det inte så roligt längre..hon älskar verkligen att jobba med med sin klientgrupp.. tror det är en känsla hon får av att känna sig hemma..fast det låter ju tokigt..inte hemma i den bemärkelsen...nej verkligen inte..men hon kan denna typen av människor.
 
Men de är i två läger på jobb just nu.. Samordnaren och en arbetskollega har alierat mot resten av arbetsgruppen och stämningen är allt annat än angenäm. Hon försöker att vara trevlig... men som missbrukarbarn så känner hon det mörka och tunga som hänger över boendet.. och hon blir uppenbart ledsen att det är så när hon inget mer vill än att jobba där... men det kommer att bli helt ohållbart om det inte sker en förändring..och hon har inte styrka att ta tag i det nu...hon har inte heller styrkan att söka sig vidare till ett annat jobb...
 
Så hon bara finns där..trycker undan känslorna när hon går dit...försöker bara flyta med när hon är där..och njuter av de underbara kolleger som finns..och de underbara klienterna... och hoppas att någon annan i arbetsgruppen orkar strida för att få någon form av lugn och samstämmighet i gruppen igen...